Ångest

Insåg att vi närmar oss mitten på oktober med stormsteg. Det betyder att om allt går enligt planerna så kommer vi att pyssla med inskolning av lillan på dagis om ganska precis 3 månader. När det är klart börjar jag jobba igen, in in hamsterhjulet som snurrar och snurrar och snurrar... Jag vill inte. Jag vill verkligen inte! Inte för att jag vantrivs med mitt jobb, det är inte det. Men jag trivs med att vara hemma med barnen, baka, pyssla och greja. Vissa dagar är så klart verkligen jobbiga pga sömnbrist och kinkiga ungar, men i det stora hela så är det här min grej även om jag kan sakna den sociala biten.

 

När jag börjar jobba igen ska jag jobba tills jag gå i pension. Förstå ångesten jag känner över detta. Nästa hållplats på livsresan är alltså pensionen och vad väntar efter det?! Jo, döden...

 

Ok, ok, jag vet att jag överdriver det nattsvarta nu. Men jag vill vara föräldraledig lite till, bara lite. Dessa tre månader kommer passera så fort och jag vill inte att detta ska ta slut.

 

På picknick med kidsen en härlig sommardag!

 

 

Förstår känslan… Själv undviker jag ekorrhjulet och börjar det likna ett sådant försöker jag byta spår.

När jag var liten så var jag hemma tills jag var sex år och började lekis. Det var lagom tycker jag…

Förstår dig precis, börjar känna samma trots att jag inte ska börja jobba än helt. Vi har fått fagisplats nu, i aug nästa år börjar hon där =D

Usch förstår din ångest!
Önskar man kunde få vara hemma med barnen betydligt längre men det går tyvärr inte ihop ekonomiskt :/

Jag förstår din känsla men man får njuta av dom lediga timmarna man får på vardagarna och lediga helgdagar til max ;)

Kram

Fler barn=mer hemmatid... Om det går så är det perfekt.

Jag känner ju likadant, har inget karriärsbehov, trivs utmärkt hemma och vi gör vårt bästa för att inte leva för jobbet. Barnen får vara hemma länge, länge eftersom det inte finns ngt dagis och för att vi inte vill det heller. En dag i taget...

Det var delvis den där ångesten som gjorde att vi lämnade Sthlm och det ångrar jag inte.

Jag förstår hur du menar, det är lite dubbelt för mig. Visst älskar jag att vara hemma och ta hand om Jennifer, men å andra sidan behöver jag komma ut och jobba.
Här blir det inte heller fler barn, så det blir till att jobba till pensionen ;)

Åh, jag känner igen detta så väl!! Nu har jag börjar länga efter en liten till och efter myset och mammaledigheten. Men det är liksom inte praktiskt möjligt så det blir väl bara en längtan.
Men visst är det hemskt att tiden med bebisar nästan är över...Kram

Som jag känner igen mig i dessa tankar! Har allvarligt funderat på att gå ner till 80% för att bara jobba 4 dagar å få en extra ledig dag med barnen och bara "vara" och fixa med saker hemma... Jag har dock turen att ha ett jobb där jag är hemma, känns inte så "styrt" så det underlättar ju enormt, men nog räknar man ner till röda dagar och semestertider... Önskar jag vann snuskigt mycket pengar så att jag kunde jobba bara i den utsträckning jag vill... Drömma kan man ju ;-P Ha en fin dag!

Hej
tack för att du kollade in på min sida.
Jag är ju 58 år nu har jobbat i vården 40 år nästa år. skall gå i pension vid 61 det har jag redan bestämt. var hemma 1 år med dottern och ett år med sonen. sen var man tvungen ut o jobba för ekonomin Trivdes jättebra hemma med mina barn. hade det funnits möjlighet hade jag varit hemma tills de börjat i 6års-verksamhet. de är 26 o 29 år idag och lever sina liv. inga barnbarn har jag fått ännu, men det kommer nog :)
kram Kicki